![]()
Hon ringde från SVT Debatt och ville veta om jag fortfarande ”hade kvar samma åsikt”.
Jag svarade att jag inte riktigt visste om jag hade någon åsikt. Hon ville ha med mig i samma program som David Eberhardt och ville att jag skulle prata om barnuppfostran. ”För han har ju skrivit en bok om att barnen har tagit över och det var ju det du skrev om”, sa hon. Jag bad att få tänka över natten. Dagen efter ringde jag upp henne och tackade nej.
Vi backar bandet lite. Jag skrev en krönika om en föreläsning som inte blev som den borde ha blivit. Jag undrade hur det kom sig att många av ungdomarna som satt där helt verkade sakna vanligt hyfs. Jag undrade varför lärarna lät det ske. Och jag undrade om alla hade gett upp.
Men jag skrev absolut ingenting om barnuppfostran. Om det vet jag intet och eftersom jag inte har några egna barn än aktar jag mig väldigt noga för att kasta ur mig åsikter om hur man gör dem till vettiga människor.
Vi backar bandet ännu en bit, till min egen skolgång. Handen på hjärtat, jag var inte klassens ljus. Det finns nog en och annan lärare som jag skulle kunna be om ursäkt. För mitt beteende och för mitt nästan kroniska ifrågasättande av sakers tillstånd, för min oförmåga att lyda order om jag inte klart kunde urskilja syftet.
Faktiskt träffade jag en gammal lärare på en tågstation en tid efter att jag hade inlett min yrkesbana. Han sken upp när jag tog i hand och vi pratade en stund och när vi skildes åt sa han: ”Det var ju skönt att se att det blev något av dig också”. Jag log och svarade: ”Detsamma”. Han hade nämligen nyss blivit pensionär.
Jag lämnade inte skolan med toppbetyg i andra ämnen än de jag verkligen brann för. Det handlade om mina egna intressen, inte om att läraren lyckades fånga min uppmärksamhet. Inte om att läraren var tvungen att hålla små stand up comedy-uppträdanden för att locka till lyssnande. Det är nämligen inte så det fungerar.
Men det var just i ämnen som intresserade mig som jag som mest ifrågasatte vad som sades. Det är nämligen så jag lär mig. Om jag ifrågasätter och får mina argument grusade, kan jag acceptera det som sägs. Till det krävs det ingen showande lärare, det krävs en välunderrättad, intellektuell lärare med en stor skopa tålamod.
Varför skriver jag om det här då? Jo, många av rösterna som höjdes mot min förra krönika gick ut på att föreläsningen var för tråkig. Att det som sades inte väckte ungdomarnas intresse. Att föreläsarna som stod på scenen inte gjorde ämnet tillräckligt spännande. Och de har säkert rätt i det. Publicistiska regler, journalistisk etik och nätetik är inte jättesexiga ämnen. Men varför ska de vara det? Om jag så breakdansade och jonglerade med motorsågar under tiden skulle ämnet fortfarande vara det samma. Det andra skulle bara bli distraktion.
Så kom den där Pisa-rapporten. Den som sa att den svenska grundskolan tappar i allt. Utom i för sen ankomst. Japp, det går lätt att raljera över det. Men det vore också bara distraktion.
Det finns uppenbarligen ett problem. Men handlar det då om att lärarna inte gör ämnena tillräckligt intressanta? Eller handlar det om något annat? Bör man kanske titta djupare på varför ämnena inte upplevs som intressanta? Varför struntar ungdomar i att lära sig läsa och förstå vad de läser, till exempel? Jag vet inte.
Men jag vet att det inte är läge att skylla det på lärarna. Jag har, med åren, blivit ett ganska stort fan av egenansvar. Det kommer jag att lära mina barn. Men det är också det enda du kommer att få höra av mig i form av åsikt kring barnuppfostran innan dess.